Stenåldersdieten fördelar och nackdelar

Den kost man åt på stenåldern lyfts ibland fram som den mest anpassade kosten för människan, den kost vi som människor är skapta för. På stenåldern fick människan leva på det naturen gav.

På stenåldern odlade man inte spannmål eller förde boskap. Den så kallade stenålderskosten ska efterlikna det födointag som stenåldersmänniskan hade tillgång till och består därför mest av kött (helst vilt), fisk, fågel, ägg, nötter, frön, bär, frukt och grönsaker. En liten andel potatis och olja tillåts i den moderna stenålderskosten. Salt ska användas mycket sparsamt enligt rekommendationerna.

Det finns ännu inte några publicerade långtidsstudier av hur stenålderskost påverkar hälsan. Stenåldersmänniskan led troligen inte av välfärdssjukdomar som hjärt-kärlsjukdomar. Däremot levde de troligen bara till 30-årsåldern. Stenåldersmänniskan var mycket fysiskt aktiv, till skillnad från dagens människor.

Vetenskapen vet idag vad människan behöver i form av olika näringsämnen, för att nå god hälsa. Till exempel vet vi att utan mjölkprodukter har vi svårt att få tillräckligt med kalcium.

Stenålderskosten innehåller lite mättat fett, mycket frukt och grönsaker, mycket fibrer och låg salthalt, vilket är gynnsamt för personer med höga blodfetter. Men de flesta näringsexperter är överens om att mjölk och spannmålsprodukter är betydelsefulla livsmedel för ett fullgott näringsintag.

Den ökade mångfalden av livsmedel har gett oss ett varierat näringsintag som bidragit till att öka både genomsnittlig kroppslängd och, framför allt, vår livslängd. En del forskare menar också att utvecklingen av kosten är anledningen till att vi har blivit smartare, att hjärnans kapacitet har förbättrats helt enkelt.

Men det tilltagande utbudet av energirika livsmedel med mycket socker och fett är naturligtvis mindre lyckat i kombination med den allt mer inaktiva livsstil vi som människor lagt oss till med de senaste decennierna.